Jag är född i 70-talets begynnelse, i en mellanstor, mellansvensk stad, vars lagomhet är nästintill perfekt. Staden är belägen i Sveriges svenskaste landskap. Där finns inte mycket, förutom skog, järnbruk och fäbodar, som har präglat Sveriges ekonomi, natur och kultur från urminnes tider till nutid. Staden och landskapet är naturligtvis Gävle och Gästrikland, varifrån jag rycktes upp med några, men inte alla, av mina rötter redan i ettårsåldern.
Ett par flyttar förde mig till den betongförort norr om Stockholm där jag kom att växa upp. Där hade få boende sina rötter. Många hade rötter i andra länder.
En av mina rottrådar finns i södra Dalarna, där vi hade vårt sommarställe tillsammans med min mormor. Det var en liten skogskoja utan el och vatten, som flyttats till de gamla förfädernas åkermarker alldeles vid sjön på den tiden det fanns kräftor där. I min barndom hade pesten tagit kräftorna, men vi tillbringade ändå alla somrar där tills jag uppnådde vuxen ålder. Dock förändrades vanorna något i det sena 70-talet när vi skaffade bil: Vi började åka på långa bilsemestrar över de öde vidderna på Nordkalotten. Mina föräldrar var nämligen litet folkskygga när de var på det humöret, så de skydde staden på detta sätt.
En tredje rottråd finns i Småland, och det har gett utslag på mitt ekonomiska tänkande. Jag har inga problem med att spendera pengar på sådant jag tycker att jag behöver, men jag har alltid varit försiktig med sådant jag inte behöver. Nutidens tolkning av att "unna sig" något ger mig hjärtsnörp och ångest. Det förväntas att jag skall köpa en massa saker för att bli nöjd, när jag är mycket nöjdare utan. Att jag tycker om saker innebär inte nödvändigtvis att jag vill ha dem. Ser jag en fin pryl på en loppis för en spottstyver, unnar jag mig mycket hellre att stå där och titta på den en stund än att fylla mitt hus med mer prylar för spottstyvrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar