Jag är som sagt ateist med modersmjölken. Under min uppväxt existerade ingen annan Gud än den som var skapad av människor som inte hade någon bättre förklaring på saker och ting, och som utnyttjats av överheten för att hålla underklassen lydig.
I 14-årsåldern, ungefär samtidigt som jag fick inbjudan till konfirmation av den kyrka jag inte tillhörde, blev jag plötslig rädd för döden. För att åtgärda den så gott jag kunde, så tog jag tillfället att döpas och konfirmeras, liksom för säkerhets skull. Det fanns ju ändå inget att förlora.
Mitt kristendomssökande eskalerade i gymnasiet, när jag började umgås med ett gäng kristna. Vi bildade en kör, sjöng i kyrkor, gick på gudstjänster och bad ihop och framför allt: Hade trevligt.
Några år senare började jag läsa teologi. Jag trodde att jag skulle få en stabilare tro med åren, men jag misstog mig. Guds existens och Jesus liv stöttes och blöttes under hela året, liksom vår egen tro och livsåskådning prövades. Under sista kursen, tros- och livsåskådningsvetenskap, ansågs vi dock vara mogna att ta till oss det heliga budskapet: Vi kunde tro på Gud, oavsett hur många prövningar vi utsattes för.
Fast jag var inte mogen. Min tro var bräckligare än innan jag hade börjat. Jag tänkte på de religiösa referensramar som fick mig att se under där andra såg vanliga naturfenomen. Jag tänkte på de klassiska Gudsbevisen som var så lättfalsifierade. Först trodde jag att det var jag som inte var en tillräckligt god kristen. Men till sist förstod jag att den troligaste orsaken till att jag alltid kunde hitta bättre förklaringar på mina gudsupplevelser än att jag hade funnit Gud, var att det inte fanns någon Gud att finna.
Det var en lättnad att slippa undan detta ständiga sökande. T o m naturen såg mycket vackrare ut i sin rena och avskalade verklighet. Träden lyste av grön klorofyll och doftade av sin naturliga parfym av terpener och andra sekundära metaboliter. Himlens och solens djupa blåa och gula färger, som skiftade mot rött i skymningen, var det obearbetade resultatet av Ramanspridningen av solens strålar. Om naturen kan vara så vacker och dofta så gott helt av sig själv, är det helt onödigt att späda ut skönheten med en förmodad Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar