Om politik

Mina föräldrar var två övervintrade, överåriga manchettproletärer, sent sprungna ur 68-vänsterrörelsen. De var även ateister och icke-medlemmar av vare sig den dåvarande statskyrkan eller någon annan religiös församling. Jag blev således inte döpt som barn, vilket var på den tiden farmödrar grät av sånt. I stället blev jag tidigt invigd i det politiska livet med demonstrationer på första maj som främsta aktivitet.

Innan 14-årsåldern ifrågasatte jag bara mina föräldrar en gång, och det var när min mamma inte tänkte rösta om kärnkraften 1980. Hon tyckte att hela omröstningen var ett hyckleri. Det hade hon förvisso rätt i, men jag och pappa gjorde ändå gemensam sak och övertalade henne att gå och rösta på linje 3.

När jag var 14 år fick jag så höra i skolan att Stalin hade mördat en massa människor. När jag frågade mina föräldrar om det blev de generade och visste inte vad de skulle svara. Men det kom fram att Stalin nog hade missuppfattat socialismen, men Mao hade förstått det rätt. Så småningom kom det fram att Mao nog också hade missuppfattat den. Över huvud taget hade alla som försökt sätta den i verket missuppfattat den. Då gav jag upp och blev miljöpartist istället.

Mitt partipolitiska engagemang har aldrig varit starkt och övertygande. Jag var med i SSU ett tag. Ja, alla min kompisar var ju med och det var trevligt. Vi åkte på läger och spelade fotboll. Politik? Nja, i Socialdemokratiska Arbetarpartiet är politiken underordnad klassgemenskapen. Åtminstone var det så på den tiden, så jag var helt rätt ute när jag gick med av sociala skäl. Om jag nu tillhörde arbetarklassen. Ett desperat mellanspel i Arbetarförbundet Offensiv, sedemera Rättvisepartiet Socialisterna, hann jag med innan jag bestämde mig för att socialismen inte var den bästa lösningen på den Globala Kapitalismens Förtryck Av De Exploaterade Klasserna, Dränering Av Fattiga Länders Naturresurser Och Förödelse Av Miljön på Jorden.

Miljöpartiet kom in i mitt liv en vårdag 1988, i aulan i min skola, där alla partier med chans att komma in i riksdagen fick presentera sig. De ifrågasatte höger-vänster-skalan, förespråkade småskalighet och brukarägande, tänkte på miljön framför allt, och stod för praktiskt taget allt som jag hade kommit fram till under flera års glubblerier. Det sa klick direkt.

Jag uppskattar fortfarande deras småanarkiska ekonomiska politik, med verklig icke-styrning av individen, men större styrning av det allmännyttiga storkapitalet. Till skillnad från de borgerliga partierna, som gärna styr individen så länge det inte handlar om smått eller jättestort företagande. Mitt största problem med miljöpartiet nu är att jag händelsevis råkade ändra åsikt om kärnkraft i mitten av 90-talet. Och då går ju miljöpartiet bort.

Alla partier har sina profilfrågor, och det är kanske det fenomenet, snarare än profilfrågornas själva innehåll, som är haken. Utan dem skulle jag nog stå mindre utan partitillhörighet, och ha mindre ångest inför varje val.

Tillägg den 8 oktober 2011:
Jag blev miljöpartist till slut. Jag tänkte att en enda meningsskiljaktighet inte skulle vara något hinder. Så nu är jag en av de två kärnkraftsförespråkarna som finns inom miljöpartiet. (Den andra är en nära släkting till mig.) Det fanns faktiskt en EU-förespråkare bara snäppet under valbar plats på en valsedel en gång i början av 90-talet. Det är väl nästan samma sak?